tisdag, augusti 16, 2005

I bidragssvängen

Anhöriga till de omkomna i tsunamikatastrofen på annandag jul har rätt att söka bidrag för att ha råd med en resa till platsen där de mist sina nära och kära. I andra länder har det anordnats gemensamma resor där anhöriga kunna sitta tillsammans i fullpackade plan och riktigt känna in sorgen och bedrövelsen. Men i Sverige kör man alltså bidragsstilen i stället.

Jag missunnar verkligen inte någon anhörig chansen att återvända till platsen där maken, frun, brodern eller barnet omkom. Men jag måste ändå säga att det är lite märkligt att staten ska finansiera vissa utvalda privatpersoners sorgeprocess på detta sätt när det aldrig någonsin skulle komma på tal efter en ”vanlig” olycka. Inte tusan skulle anhöriga till någon som begått självmord, dött i trafiken eller kanske omkommit till sjöss få bidrag för att resa till platsen och lägga en blomma.

Orsaken till detta bidragsresonemang är enkel. Alla vet att regering och byråkrater hanterade katastrofen på ett uselt sätt. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan, både utåt och mot de anhöriga. Politikerna borde försöka tänka tvärtom nästa gång. Gör rätt från början i arbetet att hjälpa drabbade människor i stället för att komma lunkande med någon taffligt hopsnickrad tröst långt senare.