onsdag, juli 27, 2005

Rättssäkerheten först

"Det är inte rättens sak att fastställa sanningen utan endast att avgöra om bevisningen håller." Det kan låta knäppt, men i realiteten är det ju faktiskt sant. Allra helst ska förstås sanning och bevisning överensstämma, men om bevisningen mot en åtalad inte räcker för att det utom rimligt tvivel kan sägas att han är skyldig till det han åtalas för, ska han naturligtvis frias. Även om han kanske är skyldig. Vi vet ju inte.

Det är detta som har hänt i det omtalade fallet om den ofattbart brutala dödsmisshandeln. Folk över hela landet är rasande. På rättssystemet. På polisen. På tingsrätten. På alla. Lynchstämningen är förståelig och naturlig, men högst irrationell. Om vi utgår från att de åtalade är skyldiga till brottet, är det naturligtvis fruktansvärt att det inte blev en fällande dom. Men det finns ingen magisk lösning på detta problem. Att sänka beviskraven är fel.

I det aktuella fallet finns faktiskt inte mycket till konkret bevisning, såvitt jag förstår. Ingen teknisk bevisning binder de misstänkta gärningsmännen till offret eller platsen. Det är en mycket allvarlig brist. Återstår då vittnesuppgifterna. Vi vet att vittnesuppgifter varierar kraftigt i kvalitet. Är personerna dessutom berusade och motsäger varandra, har en advokat en ganska behaglig utfrågning framför sig.

Utan att göra en anknytning till det aktuella fallet, är det intressant att nämna att även tvärsäkra vittnen ibland pekar ut fel personer. En våldtagen kvinna i USA pekade ut mannen som hon var övertygad om hade våldtagit henne. Den svarte mannen dömdes på hennes säkra vittneskonfrontation. Efter DNA-teknikens intåg kunde polisen konstatera att sperman tillhörde någon annan. Den skyldige hittades och ställdes inför en konfrontation tillsammans med den dömde. Kvinnan pekade ut fel man igen. Men han friades ändå efter 12 år i fängelse. Kvinnan erkände då att det enda hon egentligen uppfattat av våldtäktsmannen var att han var svart.

Vi bör inte tumma på rättssäkerheten. Det gynnar varken samhället i stort eller den dödade mannens föräldrar. Det vi kan hoppas på i det aktuella fallet är det vanliga: att lojalitetsbanden förändras med tiden och att någon då vågar kliva fram och säga vad som egentligen hände.