måndag, juli 11, 2005

Minnet av ett folkmord

I juli 1995 begicks den värsta massakern i Europa sedan andra världskriget. Över 8 000 män och pojkar från den lilla bosniska staden Srebrenica dödades av paramilitära styrkor från Serbien och grävdes ned i ett otal massgravar. Världen tittade på. 400 holländska FN-soldater var utposterade för att skydda 40 000 flyktingar men ansåg inte att de kunde eller hade rätt att skydda dem utan överlämnade oskyldiga civila till bödlarna. Hela familjer gick under.

Massakern i Srebrenica är ett gigantiskt misslyckande för Förenta Nationerna och för hela världen – som alla folkmord. Fortfarande är högt ansvariga på fri fot. Varken Republika Srpskas president Radovan Karadzic eller dess militära befälhavare Ratko Mladic har kunnat gripas och ställas inför rätta.

Bitterhet mellan serber och bosniaker består. Förnekelser av massakern har varit vanliga. Förhoppningsvis kommer den film som visar bosnisk-serbiska trupper avrätta unga pojkar och som nyligen visades i serbisk TV, få någon effekt.

Tioårsdagen kommer och försvinner, men varje anhörig till offren får fortsätta att leva med denna tragedi i sitt medvetande – många ovetande om var deras familjer finns begravda. Nya massgravar hittas fortfarande, hittills totalt över 70, och raden av oidentifierade offer växer.

Vi borde kunna säga att vi alla har lärt oss av folkmorden i Rwanda och Srebrenica, att vi i dag är bättre förberedda och villiga att ingripa när vi ser tendenserna till människans värsta brott. Men det kan vi inte. Händelserna i Sudan vittnar om det. Samantha Power på Human Rights Centre på Harvard sammanfattar den dystra sanningen.

"Det är ingen slump att folkmord får ske om och om igen. Det är följden av
en utrikespolitik som inte känner respekt för människoliv. Systemet fungerar och
systemet har en förutsägbarhet som innebär att vi om och om igen passivt kommer att se på när sådana illdåd begås."