tisdag, juni 14, 2005

Riksdagensmännen och extraknäcken

Det tycks finnas en del ilska i Sverige över riksdagsmännens extraknäck. Bla den socialdemokratiska bloggen Promemorian har uppmärksammat detta. Där finns dessutom en del andra länkar om man vill läsa fler kommentarer.

Själv har jag svårt att gå i taket. Partierna och väljarna väljer om de har förtroende för kandidater eller inte - och det är ett förtroendeuppdrag att sitta i riksdagen och inte ett jobb. Om en riksdagsman vill spendera hela sin mandatperiod med att besöka dagis, skolor och annat och knappt närvara i riksdagen är det formellt sätt ok - det är upp till partiernas nomineringar och väljarna att sedan säga om detta är ett förtroendeingivande agerande eller ej. Tycker väljare och KD att det är ok att Peter Althin är advokat vid sidan så förstår jag inte vad bråket handlar om.

Jag tror att mycket av bråket handlar om att det sällan finns en reflektion över skillnaden i förtroendeuppdrag och lön. Något kvällstidningar och nyheter glatt utnyttjar för att skapa en storm i ett vattenglas. Ett liknande exempel är när det talas om löner för riksdagsledamöter och ministrar och inte arvoden.

Samma sak med de som inte vill redovisa. Tycker man det är ett förtroendeingivande sätt att agera så är det väl en fråga mellan parti, ledamot och väljare?

Auktuellt igår missade ju dessutom en långt djupare och allvarligare dimension i rikdagsledamöternas lojaliteter - de ideella föreningar och annat som de är med i. Lennart Hedquist som intervjuades igår för flera uppdrag är en av de två riksdagsmän som räddade kårobligatoriert. Han liksom folkpartisten som bistod honom har tydliga kopplingar till, ja just det, Uppsalas nationsliv.

Att Hedquist får styrelsepengar kan jag inte uppröras av - men när han så tydligt agerar åt ett särintresse och dessutom fäller en hel riksdagsvotering då blir jag sur.

Men sådant granskas sällan.