onsdag, juni 08, 2005

Lurar de sig själva?

Ibland undrar man om politikerna själva förstår sin egen politik. Krimskramsminister Jens Orback sitter i morgonsoffor och berömmer det fantastiska landet Sverige. ”I Sverige får man säga vad man vill. I Sverige får man tro vad man vill”, konstaterar han stolt. Men… det får man som bekant inte. Regeringen har själv genomdrivit en lag som förbjuder oss svenskar att säga och tro vad vi vill. Och inte ens lagen i sig är konsekvent. Det är förbjudet att hetsa mot religiösa minoriteter, men fullt lagligt att hetsa mot människors kön. Det är förbjudet att vifta med förtryckarsymboler - men bara vissa.

Berit Andnor (s) är inte mycket bättre. Hon inleder sitt angrepp på moderata ersättningsnivåer på partiets hemsida med att fråga sig vad som är viktigt i livet. ”Ja, förutom kärlek, vänskap och annat sådant som politiker faktiskt inte ska lägga sig i, finns det ett antal saker som vi tar gemensamt ansvar för i samhället.” Vad då inte lägga sig i? Regeringen bär ju ansvaret för att ickeheterosexuella fortfarande inte har samma rättigheter som andra människor. Regeringen stiftar oavbrutet nya lagar som just lägger sig i människors liv och försöker forma oss efter socialdemokratiska värderingar. Man beskär yttrandefriheten bara för att tysta högljudda feministers jakt på allt som inte klätt i fem lager ylle och tumvantar. Det brukar faktiskt heta att ni "tar ansvar", inte "lägger er i", Andnor.

Men lite rolig är hon ändå, fru Andnor. I ett försök att exemplifiera livets alla oförutsägbarheter skriver hon att ”ingen av oss kan med säkerhet säga att vi aldrig kommer att bli sjuka, råka ut för en olycka, slita ut oss, bli arbetslösa eller få barn.” Var det månne en subtil fråga om vilket som är värst…?