måndag, juni 27, 2005

Att lita på staten

Staten brukar framställas som en garrant för att människor skall få ett bra liv. Landstingen är ett typexempel på detta, genom att det är staligt skall alla få vad de behöver. Alla har hört klyschor som att behov och inte efterfrågan skall styra.

Kruxet är att detta i många avseenden är en lögn. Ingen är egentligen garranterad vård, och det går inte att kräva eller stämma staten ens om man betalat sin skatt snällt.

Ett ganska makarbert exempel på detta skrev DN om i samband med att det var ett halvår sedan tsunamin drabbade bland annat Thailand. En familj vars son dog väntade med att söka vård tills identifiering, begravning mm av sonen var klart.

"Men kontakten med psykiatrimottagningen i Täby blev en kalldusch. Den tar inte längre emot tsunamidrabbade, kompetensen saknas. Landstingets särskilda stöd upphörde den 22 mars.- 

Jag blev hänvisad till kyrkan och andra frivilligorganisationer. Det gjorde mig skitförbannad. Jag trodde att det skulle finnas hjälp när jag behövde den. Jag visste inte att den var villkorad och tidsbegränsad. Visste alla andra drabbade om att de skulle skynda på sin sorgeprocess?"

Först tar staten in pengar och spyr galla över att "välgörenhet" skall vara en del av vårdfinaniseringen, och sen visar det sig att staten hänvisar till just frivilligorganisationerna....