tisdag, maj 24, 2005

Uppvaknanden

Det har blivit debatt om feminismen efter Dokument inifråns två provokativa program om extremfeminismen i Sverige. Det är utmärkt. Bland annat har kvinnojourer runtom landet blivit så upprörda att de begärt utträde ur ROKS. Det som förvånar är att det ska behövas ett TV-program i SVT för att landets kvinnojourer ska få reda på vad det är för slags organisation de är anslutna till. Hur kan de totalt ha missat vilka spån som leder organisationen och vilka uttalanden de stått bakom i alla år?

Det är riktigt obehagligt att höra människor i högt uppsatta positioner i samhället uttrycka ett sådant hat mot en hel folkgrupp, halva jordens befolkning. Språkbruket stinker fanatism och hat och påminner inte så lite om både kommunisters och fascisters kompromisslösa retorik som vi alla hoppats få slippa i offentliga sammanhang.

Men det är inte bara språkbruket som är likartat, själva idén om att sitta inne med ”sanningen” är välbekant för alla som följt nationalsocialistisk och kommunistisk retorik. Dessa grupper pratar ofta om ett ”uppvaknande”, dagen då befolkningen kommer till insikt, ser genom dimman och ansluter sig till kampen. Den dagen är oundviklig – förutbestämd. Under tiden måste kriget trappas upp.

Det feminister runt om i landet måste fråga sig en dag som denna, är om de fortfarande vill kalla sig feminister, medvetna om vilka galenpannor de associeras till. Den som vill det kommer hädanefter få leva med ett slags Lars Ohly-syndrom – att ständigt och alltid få förklara sin feminism. Kanske har svenska folket fått sitt uppvaknande nu, men av ett helt annat slag än vad feministerna hoppats på.